För några år sedan hade jag den stora äran att jobba med Rallarsving, nittiotalets absolut bästa svenska tv-program. Musse Hasselvall och Andreas Halldén åkte runt i världen, testade olika kampsporter och brottades på hotellrum. Min egen blygsamma insats bestod i att skriva manus till inslaget ”Kampsportens historia” som var en sorts anekdoter med olika grad av verklighetsförankring.
Till säsong två kom någon på den briljanta idén att låta Peder Lamm från Antikrundan läsa upp historierna. Jag gillar verkligen Peder, men högläsning kanske inte är hans bästa gren. Dessutom förstod han inte hälften av det han läste. Jag kom osökt att tänka på den gamle vikingarockaren Nordman vars säregna sångstil påstods kunna härledas till det faktum att han inte begrepp sina sångtexter.
Eftersom varje avsnitt hade ett tema försökte jag hålla mig till det så gott det gick. I nödfall drog jag till med något allmängiltigt. Ibland spårade det ur. Fullständigt. Finns det förresten en marknad för surrealistiska kampsportsromaner? Remo möter Antonin Artaud? Du rör dig som en dräktig jak, fast sönderklippt, uppkastat i luften och klistrat på baksidan av gamla brottarbyxor?
Hursomhelst. Den här stycket beslöt vi enhälligt att bespara Peder:
DIALECTICAL MARTIALARTISM
Vad ska du göra om din kampsport fungerar väldigt bra i teorin, men betydligt sämre i verkligheten?
Revolutionen på Kuba hade alla odds emot sig. När en liten skara rebeller landsteg på ön var det inte många som trodde att de skulle lyckas. Vad folk inte visste var att rebellerna var mästare i ”Dialectical Martialartism”, en stridskonst som uppfunnits på artonhundratalet av den tyske stormästaren Sensei Karl Marx och som bygger på ett antal dödliga tekniker där skägg används som vapen.
Marx stridskonst var under lång tid väldigt populär i Ryssland där den utövades av fighters i ståtliga skägg. Snabbt spred den sig över världen, och i början av nittonhundratalet fanns det lokala klubbar i samtliga världens länder.
Men precis som när det gäller alla andra populära kampsporter uppstod snart inre splittringar med bittra strider om prestige och profit som resultat.
En grupp som kallade sig mustascherna rakade av sig sina skägg och tog över rättigheterna till stridskonsten genom en blodig kupp, där en av de främsta konkurrenterna mördades med en skarpslipad mustasch under UFC 99 i en oktagon i Mexico City 1940.
De kubanska revolutionärerna läts sig dock inte skrämmas av mustascherna utan höll fast vid de traditionella skäggteknikerna. Och historien skulle ge dem rätt. Inte nog med att revolutionen lyckades.
Trots att den ena stormästaren Che dog under panamerikanska mästerskapen i Bolivia 1967 är den kubanska stilen, under stormästaren Sensei Fidel, en av ytterst få former av Dialectical Martialartism som överlevt.
Visserligen finns det urvattnade varianter runt om i världen, till och med här i Sverige. Men här har ”mästarna” inte ens skägg.
Samtidigt växer en rörelse sig starkare som hävdar att alla tidigare försök att utöva Dialectical Martialartism varit bluff. Kanske särskilt Fidels variant. Eller ännu värre den nordkoreanska Taekomudo.
En rörelse som vill visa att äkta Dialectical Martialartism är mer än bara en samling vackra tankar utan också något som fungerar på riktigt eller till och med på ”gatan”. Kanske särskilt där. Eller som Sensei Marx brukade säga: ce qu’il y a de certain c’est que moi, je ne suis pas Marxiste.
Skumrask 